Nu är de där 10 långa milen vid Vättern avverkade och min tjejklassiker fullgjord! Kroppen är såhär dag två efter loppet påväg att bli lite pigg igen med undantag från lite sadelskav, ömma handleder och en gnällig ljumske. Väldigt lindrigt trots allt med tanke på hur knapp förberedelsen varit och hur urusel uppladdningen blev. Två veckor utan träning och med feber, halsont och förkylning var inte drömmen men blev helt enkelt de förutsättningar jag fick jobba utifrån.
De senaste två veckorna har jag varit mer eller mindre sängliggande. Har jobbat lite grann och tagit mig upp de flesta dagarna men inte gjort ett dugg mer än jag varit absolut tvungen till. Har alltså stridit emot träningssug och person i två veckor för att kunna köra Tjejvättern över huvud taget. Vad jag fick för det? Ny feber och mer halsont två dagar innan start. Dagen innan var emellertid lite bättre och vi åkte, efter studentfiranden, upp mot Motala i fredags kväll. Landade sent i Nykyrka en dryg mil ifrån start där vi hyrt en gammal skola att sova i.
Vi hade önskat sen start eftersom vi visste att studenten kvällen innan skulle göra att vi kom upp ganska sent och skulle inte rulla iväg förrän 10.20. Kunde alltså börja morgonen lugnt med frukost, nummerlappsuthämtning, förberedelser och pepp. Otroligt smidigt tack vare Emilys föräldrar som följt med upp och som stod för allt ifrån körning till matinköp och hejarrop- guld värt!
Klockan 10.18 trampade vi iväg efter att ha förvillat oss bland startgrupperna. Vi började loppet i bra tempo. Ett mycket bättre tempo än jag tänkt mig i förväg. Emily som tränat ordentligt och hade många mil i benen hade satt upp kring 4 timmar som drömbild medan jag som var i princip oförberedd skrattade åt henne och deklarerade att jag minsann tänkt rulla runt på närmare 6 timmar. Det stämde bra med de tempo jag hållt på mina tre korta träningsrundor...
Efter 1,5 mil var jag uttråkad. Efter 2 mil sprutade jag ut min första Enervit-gel över hela mig. Strax innan 3 mil flåsade vi som galningar när backen vid Omberg ALDRIG ville ta slut. Därefter njöt vi i fulla drag ett tag medan det gick nedför. Innan vårt första stopp (andra depåstoppet efter 5.3 mil) var jag stum i benen, tung i kroppen och helt övertygad om att jag tryckt på för hårt. När vi rullade iväg igen så sjöng vi oss igenom 2,5 mil till och susade förbi sista stoppet uppfyllda av tanken på att det inte var så långt kvar.
Det var ganska långt kvar såhär med facit i hand. Precis som det var ganska långt kvar när skyltarna meddelade att vi gick in på den sista milen och precis som det var när två funktionärer skrek att "nu är det bara 5 korta kilometerkvar tjejer, kämpa på!". Det var inga 5 korta kilometrar kvar där utan snarare 8 ganska långa. Kilometrar tenderar att bli det när man spurtar i 8 kilometrar. Men vi plöjde igenom Motala i full fart, avverkade de sista 2,5 milen på 53 minuter och gick över mållinjen på sekunden samtidigt. 4 h 6 minuter och 15 sekunder. Nästan två timmar tidigare än jag planerat för. Efter att två dagar tidigare inte trott att jag skulle kunna köra. Efter att ha hållt tempo med Emily som var i riktigt bra form. Eufori.
Vi fångades upp av mikrofonmannen i målområdet och fick jubla över vår fullgjorda klassiker tillsammans med publiken. "Vad har varit tuffast?" undrade reportern. Skidorna svarade jag och fick uppspärrade ögon tillbaka när jag berättade att jag bara åkt en gång innan start. Mycket så var den här klassikern för mig. Utmaning av sorter jag inte ens nosat på tidigare och utan hälften så mycket förberedelser som jag önskat. Men oj så utvecklande.
Att få krossa så många gränser och upptäcka hur mycket kroppen faktiskt klarar av har varit magiskt. Hur klyschigt den än låter...
Ganska nöjda tjejer med medaljer och presentcyklar efter en lång spurt och efterlängtad målgång.
