Tisdagar betyder intervaller den här tiden på året. Det är ett likhetstecken där och inte förhandlingsbart ungrfär. Måste göra så för att få de där intervallerna sprungna. För lite sådär är det med intervaller för mig- svårare än något annat att ta tag i. Därför är det ovärderligt när konståkningsgänget håller ihop och tar lika hårt på de där tisdgarna. Att springa ihop är tusen gånger lättare än att springa själv.
Som idag till exempel, när vi rev av maxspurtintervaller i motionsslingan bakom vår älskade ishall och träningen som skulle vara kort och snabbt gjord blev två timmar lång. Träning, kvällssol, stretchprat och fint sällskap en sommarkväll är nog bland det finaste som finns.
De där intervallerna var fina de också: 5 varv på en slina som är ungefär 500 m. Maxspurt på 2 utav sidorna och lugn jogg för att få ner pulsen på de andra 2. Och maxspurt är maxspurt. NI vet, trycka på sådär mycket att benen slutar svara. Sån spurt.
Vi tryckte på precis sådär och lite till och sen kollapsade vi i varsin hög i solen. Hatkärlek i sin finaste form!
intervaller,
löpning,
