Träningskicken

Ni vet den där känslan av att lämna gymmet med darrande ben?

Att gå ut ur gruppträningssalen svettig och uppfylld av den kollektiva peppen som hängt i luften under passet?

Att springa intervaller tills benen inte svarar längre?

Den där känslan av att veta att man gjort precis allt.

Tagit ut sig.

Satsat stenhårt. 

 

Om ni känner igen den där initiala känslan av total tillfredställelse och oövervinnelighet är ni troligtvis bekanta med dagen-efter-känslan också. När tillfredställelsen övergått till träningsvärksont. När du upptäcker ställen av kroppen vars existens du inte ens reflekterat över och du tänker för dig själv att "det finns ingen bättre känsla än att veta att man verkligen tagit i". 

 

Den känslan är fin. Den är eftersträvansvärd och nästan njutbar. Ett fint slags ont på något vis. Precis lagom för att du ska känna dig duktig och nöjd med gårdagens insats och precis lagom för att man ska vaggas in i en falsk, trygg bild av att träning är enbart mysigt och helt utan konsekveser. 

 

Nu menar jag inte att träningsvärk på något vis är farligt eller en konsekvens som gör träningen ovärd.

Men när dagen-efter-känsan övergår till dagen-efter-dagen-efter-känslan och träningsvärken omöjliggör både sittande, liggande och gående och dessutom väcker dig nattetid så är det inte utan att man funderar på om det där Tabatapasset på tisdagskvällen kanske var lite väl utmanande för den inneboende tävlingsmänniskan. 

 

En liten stund alltså.

Sedan kommer man i regel fram till att det utan tvekan var värt träningsvärken och att man, om man bara varit i form att förflytta kroppen och trädstockarna till ben, förmodligen varit i full gång med att bejaka träningssuget och springet i benen som river inuti...