Plötsligt är säsongens sista ispass kört och det har blivit dags för att smälta ner isen och göra ishallen sådär ekande tom och sorglig, skridskorna sådär undanstoppade och ensamma och oss sådär ledsna i hjärtat. Men, den här säsongen har varit längre än någonsin och att få så många extra istimmar har varit guld. Sommaren, som blir min första utan sommarläger, känns liksom mer överkomlig nu.
Men tomheten är ett faktum. Vad gör man med all ishallstid? Som tur är fortsätter vi träna utanför isen och har ett gäng intensiva veckor av fysträning framför oss men ishallstimmarna, liksom mina arbetstimmar, blir ändå drastiskt färre. Får helt enkelt se till att fylla tiden med annan träning, cykelrundor inför Tjejvättern och inte minst körlektioner, teoriplugg och övningskörning.
Vi var ett gäng av de äldsta åkarna på sista träningen i förmiddags och det är bara att konstatera att det är tur att fysträningen avlöser isen efter en vilovecka. Jag vet inte hur jag skulle klara flera månader utan de här brudarna. Och tränarna. Och mina små barn. Bara viloveckan känns som en evighet... Det är nog så här man vet att man verkligen älskar något.
Kommentera